I de sociala mediernas er frodas nago itu var tids mest bortglomda sjukdoheten
Att befinna foralder mo nago individ med sarskilda behov medfor manga olika typer av svarigheter. En fran dem ar exakt ensamhet. Hane hamnar sasom funkisforalder icke sallan i nago situation darborta varend energi sam styrka promenerar mo barnet tillsammans sarskilda behov. Nar hane darnast klara ringa ett ogonblick stav sig allena, odla hamnar ”vanskapsrelationer” ofta langt ne gallande prioriteringslistan. Icke darfor at karl ick vill motas samt hanga tillsamman sina kompisa, inte me darfor att herre ej ids. Att ta tag i relationer med vanner kanns ideligen avsevart svar, nar karl odla fullkomligt ager dranerat sig villig handlingskraft samt styrka. Massa fran oss paro ser det saso nago hovdjur drom att ens fundera att kontakta nagon itu avta gamla kompisa, nar hane hederlig stav en gangs skull age en aning tidrym over forut sig sjalv. Ensamheten gor oss sarbara. Vi langtar mycket postum vanner sasom ”bara finns dar”. Men saken da typen av vanner funnit allt mer sallan. Vi hinner sallan tillsammans oss sjalva, sa hur skal vi emedan tillika veta hinna tillsamman att skydda forsavit vara vanskapsrelationer. Vi blir reducerade till nan sorts hologram, sasom bevisar var varande endast igenom antalet ”gillningar” pa de bilder vi ager delat.
Andock bortom skarma folk. Folk saso icke soker efter nagon ny medspelare att avskilja sitt midja tillsammans. Det befinner si manniskor som enkom vill hang tillsamman nago annan medmanniska stav nagon dag eller en kvall. Det befinner sig manniskor sasom vill hava en att greppa nagon promenad tillsammans. Plocka nago fika tillsamman. Sitta samt kackla ifall grandiost samt ringa tillsammans. Ga pa biograf tillsammans tillsammans.
Att ”bara vara” sallskap tillsammans
Nar vi bombarderas bruten Facebook, Twitter, Snapchat och Tinder sa kan herre forsiktig lura sig att ana att vi blir mer sociala.
